Jag tror det var Edvard Munchs konst som för länge sen gjorde mig konstintresserad på allvar. Hans bilder grep tag, de talade till känslan på ett sätt som få andra konstverk gjorde. Det existensiella temat, livet, kärleken, döden har få behärskat som Munch. Hos honom finns inte ett spår av idyll, skämtsamhet eller ironi, allt är på dödligt allvar. Det kan lätt bli en farlig balansgång mellan det gripande och det banala pekoralet, men Munch håller sig alltid på rätt sida. Det finns troligen konstnärer som är lika bra som Munch, men finns det någon som är bättre?
Utställningen på Thielska galleriet hade rykte om sig att vara lite ofullständig vilket medförde att jag inte gjorde mig någon brådska att gå och se den. Sophie Allgårdh i SvD kallar utställningen för en ”förvånansvärt löst hopsatt exposé” och det stämmer nog. Allgårdh ger Kulturdepartementets lönsamhetstänkande skulden. Trots det är utställningen välbesökt.
Det första man möts av i övervåningen där utställningen börjar är en rätt stor samling grafiska blad, varav bara enstaka av de färglagda träsnitten finns med. Grafiken är bra, men när det gäller Munch vill jag se färg och måleri. Det finns också i stora salen men till min förvåning upptäcker jag att de bästa verken är de som redan finns permanent på Thielska. Av de inlånade från Norge är det framför allt två verk som slår an på mig. Det är Melankoli från 1892 och Hvit natt från 1901.
 Melankoli 1892. Bild: Wikipedia |
 Hvit natt 1901. Bild: Nasjonalmuseet |
Melankoli är ju munchmåleri i ett nötskal, både stämning och kolorit. Landskapet är lite ovanligt eftersom det är en nattbild och därför har ganska dämpade färger. Ändå tycker jag den bilden skapar en förtrollad stämning.
Det finns också en skiss till Thielskas eget Nietzscheporträtt som jag upplever som bättre än den färdiga målningen, både när det gäller komposition och ansatsen till färg på skissens lite trasiga papper. Jag har aldrig riktigt begripit mig på Nietzscheporträttets glada solgula färgskala. Nietzsches omgivning borde vara dramatiskt mörk och lite dyster. Munch ansåg att händerna var de mest personliga och intima delarna av människokroppen och han hade svårt att avbilda dem. Konstigt för en så skicklig tecknare. Men på Nietzscheporträttet märks det att händerna hänger som döda fiskar.
På museet pågår tydligen en större omgörning, ny entré, obligatorisk garderob och säkerhetskontroll. Kaféet i Bankirens badrum är barnvagnsparkering och i den tidigare tjänstebostaden ligger nu en restaurang. Inget fel i att modernisera och tänka om, men om allt är en följd av Kulturdepartementets lönsamhetstänkande blir jag skeptisk. Tror man att kulturen bara är en del av nöjesindustrin så är man nog fel ute. Kulturen är för mig bland mycket annat ett sätt att hålla ihop landet.
Andra bloggar om konst, utställningar, Edvard Munch, Thielska galleriet