När man besöker jazzfestivalen i Umeå måste man förstås också turista lite. Umeå har kvar massor av äldre välbevarad träbebyggelse som jag antar är uppförd efter den senaste branden nån gång på 1800-talet. Gatorna är breda och hela staden ganska utbredd. Några skyskrapor som bryter av mot låghusbebyggelsen har poppat upp sen jag var här senast – Umeå ska ju bli Kulturhuvudstad nästa år, så det byggs mycket just nu.
Bildmuseet från 2012 ligger vackert vid älvstranden tillsammans med Konsthögskolan, Designhögskolan och Arkitekthögskolan. Museibyggnaden är ritad av Henning Larsen Architects i samarbete med White. Museet i sju våningar har en fasad av vertikala träläkt i furu eller gran. Jag tycker det är ett lyckat val. Det ska väl föreställa lokalt material. Interiören är modern helvit museiestetik, jättestora salar. Det ger nästan intryck av att vara mer utrymme än man riktigt klarar av att fylla ut. På Whites hemsida (länk ovan) finns ett bildspel med byggnaden.
Den pågående utställningen ”Theatrical Fields” består av videoinstallationer från olika länder, filmer som inspirerats av teater. Just det temat är tyvärr inte i min smak. Jag får alltid lite myrkrypningar av att sitta och titta på en ändlös konstvideo på hög abstraktionsnivå där egentligen ingenting händer. Om man någon gång råkar fatta vad det egentligen handlar om rör det sig ändå oftast om något för mig ointressant.
Rent tekniskt har ändå videokonstfilmerna utvecklats starkt från svart-vita suddiga 14-tumskärmar som var det vanliga visningsformatet för inte så många år sedan till stort format på duk. Oftast finns numera också bänkar att sitta på och de flesta filmerna på Bildmuseet visas i eget rum. En kul sak var att i en av visningslokalerna uppmanades man att gå rätt igenom filmduken. Det visade sig att det fanns en osynlig skarv i duken och på andra sidan kommer man ut mitt i en annan pågående film. Det ska väl uppmana till nån slags medagerande.
Den här utställningen kanske kan ha betydelse för någon student på de kringliggande konstnärliga högskolorna och det är väl också syftet, utanför den slutna konstvärlden lär den väl knappast göra något avtryck.
Största behållningen av Bildmuseet vid just det här besöket var ändå lekhörnan. Kanske var den menad mest för barn, men det fanns entusiastiska unga pedagoger där som gärna tog sig an även gamla farbröder som ville lära sig göra animerad film. Det finns en hel sal med ipads fastspända i en finurlig ställning som gör att man bekvämt kan fota av teckningar eller föremål och med hjälp av ett enkelt animeringsprogram få rörliga bilder.
Museet har också en liten museishop och en utmärkt restaurang med överkomliga priser.
Andra bloggar om Umeå, museer, Bildmuseet, arkitektur, samtidskonst, videokonst
