Quantcast
Channel: konst – Börjes konstblogg
Viewing all 116 articles
Browse latest View live

Umeå – Bildmuseet

$
0
0

När man besöker jazzfestivalen i Umeå måste man förstås också turista lite. Umeå har kvar massor av äldre välbevarad träbebyggelse som jag antar är uppförd efter den senaste branden nån gång på 1800-talet. Gatorna är breda och hela staden ganska utbredd. Några skyskrapor som bryter av mot låghusbebyggelsen har poppat upp sen jag var här senast – Umeå ska ju bli Kulturhuvudstad nästa år, så det byggs mycket just nu.

Bildmuseet från 2012 ligger vackert vid älvstranden tillsammans med Konsthögskolan, Designhögskolan och Arkitekthögskolan. Museibyggnaden är ritad av Henning Larsen Architects i samarbete med White. Museet i sju våningar har en fasad av vertikala träläkt i furu eller gran. Jag tycker det är ett lyckat val. Det ska väl föreställa lokalt material. Interiören är modern helvit museiestetik, jättestora salar. Det ger nästan intryck av att vara mer utrymme än man riktigt klarar av att fylla ut. På Whites hemsida (länk ovan) finns ett bildspel med byggnaden.

Den pågående utställningen ”Theatrical Fields” består av videoinstallationer från olika länder, filmer som inspirerats av teater. Just det temat är tyvärr inte i min smak. Jag får alltid lite myrkrypningar av att sitta och titta på en ändlös konstvideo på hög abstraktionsnivå där egentligen ingenting händer. Om man någon gång råkar fatta vad det egentligen handlar om rör det sig ändå oftast om något för mig ointressant.

Rent tekniskt har ändå videokonstfilmerna utvecklats starkt från svart-vita suddiga 14-tumskärmar som var det vanliga visningsformatet för inte så många år sedan till stort format på duk. Oftast finns numera också bänkar att sitta på och de flesta filmerna på Bildmuseet visas i eget rum. En kul sak var att i en av visningslokalerna uppmanades man att gå rätt igenom filmduken. Det visade sig att det fanns en osynlig skarv i duken och på andra sidan kommer man ut mitt i en annan pågående film. Det ska väl uppmana till nån slags medagerande.

Den här utställningen kanske kan ha betydelse för någon student på de kringliggande konstnärliga högskolorna och det är väl också syftet, utanför den slutna konstvärlden lär den väl knappast göra något avtryck.

Största behållningen av Bildmuseet vid just det här besöket var ändå lekhörnan. Kanske var den menad mest för barn, men det fanns entusiastiska unga pedagoger där som gärna tog sig an även gamla farbröder som ville lära sig göra animerad film. Det finns en hel sal med ipads fastspända i en finurlig ställning som gör att man bekvämt kan fota av teckningar eller föremål och med hjälp av ett enkelt animeringsprogram få rörliga bilder.

Museet har också en liten museishop och en utmärkt restaurang med överkomliga priser.

Andra bloggar om , , , , ,


Umeå – Knutte Wester på Västerbottens Museum

$
0
0

Nästan så långt man kan komma från den akademiska intellektuella konsten på Bildmuseet i föregående bloggpost är Knutte Westers utställning ”Ofrivilliga nomader” på Västerbottens museum.


Västerbottens museum

Jag har inte hört talas om Knutte Wester tidigare men blir ganska tagen både av utställningen och av hans arbetsmetod. Han vänder upp och ner på arbetsprocessen – här är det inte så mycket teoretiserande på hög nivå – konsten börjar så att säga på markplanet. I en flyktingförläggning för asylsökande invandrare i Boden inrättar han sin ateljé där han arbetar med de hemlösa barnen som modeller, de som slussas från land till land, lär sig ytterligare ett nytt språk och försöker så gott det går skaffa nya vänner tills det är dags för förflyttning till nästa land.

Snart blir barnen själva involverade i arbetsprocessen och en ny metod har uppstått. Wester gör avgjutningar av barnens kroppar och enskilda lemmar och skapar bronsskulpturer – ett slags monument över de som inte har något hem. Han gör också videofilmer där barnens historia berättas.


”Jag kan vara med i vilket lag som helst”

Pojken med fotbollen på bilden till vänster är Gzim. Han har vuxit upp på flyktingförläggningar runt om i Europa, rotat sig och lärt sig ett nytt språk, ryckts upp med rötterna för att sen börja om igen i ett annat land. Det ser ut som om han bär rötterna med sig i ryggsäcken.

Det är en bra utställning som träffar rätt i hjärtat.

Andra bloggar om , , ,

Konsthatet

$
0
0

Jag läste med intresse gårdagens understreckare i SvD “Att hata konst – utan att förstå varför” skriven av Håkan Lindgren. Utgångspunkten är en tysk debattbok “Kunst Hassen” av tidskriftsredaktören Nicole Zepter. Lindgren tar även upp den danska debattboken “Kritik av den negativa uppbyggligheten” av Frederik Stjernfelt & Søren Ulrik Thomsen, i svensk översättning 2007, en bok jag faktiskt råkar ha läst.

Utställningar med samtidskonst fyller enligt Zepter besökarna med en “tyst, diskret skam” utan att någon låtsas om det. Officiellt finns förstås ingen dålig samtidskonst. I dag är ju allting bra. Zepter försöker förklara den besvikelse hon känner inför alla långtråkiga utställningar med samtidskonst och varför hennes ursprungliga fascination och begeistring inför konst numera inte inställer sig.

Lindgren menar att båda böckerna siktar mot en av vår tids smärtpunkter, men för att verkligen nå dem måste man gå djupare. Att som konstnär idag ställa frågor och vara gränsöverskridande är ofarligt eftersom frågor alltid är intelligentare än svar. Vår tids konstprovokationer fortsätter i 1910-talets anda, men är enligt Lindgren helt irrelevanta idag. För hundra år sedan gick de sociala konfliktlinjerna rakt igenom konsten och fann sitt utlopp genom den och gjorde konsten laddad. Nu är det tvärtom, konsten måste leta upp konflikterna och flytta dit där de finns. “Först när vi har släppt detta krampaktiga grepp kan konsten på nytt bli någonting alls – social eller esoterisk eller vad som än kommer att intressera framtidens konstnärer.

Resonemanget berör också Carl Michael von Hausswolffs utställning med målningar utförda med aska hämtad från krematoriet i Maidanek. Något som bara resulterar i förnedring för alla inblandade. Och vi lär oss hylla självförnedringen. Men är detta inte bra konst? Och i så fall varför? Finns det några inomkonstnärliga kvalitetskriterier för en sådan slutsats? Lindgren hittar inte några principer för ett sådant resonemangs bärkraft eftersom vi lever i ett limbo. Men hur länge kommer vi att klara det? Och vilka dåliga principer kommer vi att i desperation fly till när vi har tröttnat? Här menar Lindgren att smärtpunkten ligger – både konsten och samhället vilar egentligen inte på något alls, bara tomhet.

Men publiken fortsätter tålmodigt att strömma till samtidskonsten i den ständigt svikna förhoppningen att den ska ge dem något. Hur länge ska de behöva vänta på att det ska ske?

Andra bloggar om , , , , , ,

Eva Zettervall: ”Julie och Jean & Röda rummet” på Konstakademien

$
0
0

Eva Zettervall är en av mina favoritkonstnärer, måleriet är så uttrycksfullt och berörande. Så är det även på den här utställningen på Konstakademien som tagit namn efter verk av August Strindberg.

I den första avdelningen ”Röda rummet” går det mesta i rött och här tror jag inspirationen kommer från feministrörelser som Pussy riot och Femen, trots att det ingår en del bilder som skapades innan dessa rörelser sett dagens ljus. Det är frihetsrörelser som förtjänar stöd. Och måleriet är i mina ögon lika starkt och berörande som vanligt hos Eva Zettervall.


Förändringens trappa

Tatuerade kvinnor av träd och blod där gryningsljuset tränger sig fram

Den andra avdelningen ”Julie och Jean” är en installation bestående av måleri, skulptur och ljud fördelad på flera mindre rum. Den anspelar på Strindbergs drama Fröken Julie och syftar till att se Strindbergs problemställningar i ett samtida perspektiv. Min första reaktion var att undra hur relevant detta är idag 125 år efter att Fröken Julie skapades. Har ingenting hänt sen dess? Men jovisst det har det ju!

Skulpturerna och målningarna är i varje fall nya för mig. De är uttrycksfulla och starkt emotionella, precis som jag tycker bra konst bör vara. Och dagens fröken Julie ser ut att klara sig betydligt bättre än originalet. Man kan väl säga att hon är bättre rustad, med taggarna utåt.


En modern Julie med skyddsväst av vassa spikar

Andra bloggar om , , , ,

Vårsalongen på Liljevalchs 2014

$
0
0

Det är ofta ett spännande och varierat utbud på vårsalongen, så även denna gång. Måleri, lite teckningar och grafik, textil, någon enstaka akvarell, video i ett särskilt rum och det politiska i entréhallen. Och så förstås en hel del skulptur eller i varje fall mer eller mindre odefinierbara föremål, kul och kreativt.

Bra upplägg och många bra saker på den här vårsalongen. Några av mina favoriter:


Lars R Melander: “Lattebarnvagn 2”, “Barnvagn för de minerade områdena 2”, “Barnvagn för höghöjdsträning 3”, “Barnvagn för ensamkommande flyktingbarn 3”

Sunniva Kellquist: ”Fem i tolv I”

Bo Ljung: ”Återsken”

Inga-Karin Eriksson: ”Brottstycken I”

Daniel Landström: ”Password”

”Kassaskåpet” är tillverkat av Daniel Landström som säger: ”Det började med att jag skulle göra en nyckel, när nyckeln var skapad kände jag att nyckeln behövde ett lås. När låset var byggt kände jag att låset behövde ett skåp.”

Titeln på verket ”Password” och den i förhållande till skåpets lilla format överdimensionerade mekaniken får mig att tänka på den olösta lösenordsproblematik de flesta av oss dras med idag. För att vara säkra ska lösenord vara olika, groteskt långa och komplicerade, omöjliga att minnas. Tillsammans med alla pinkoder, portkoder, användar-id osv blir det lätt hundratals ”password” och koder att hålla reda på. Någon riktigt bra lösning för hur detta ska hanteras på ett både säkert och praktiskt sätt finns egentligen inte vad jag vet.

Andra bloggar om , , , , ,

”Ingen människa är en ö” på Artipelag

$
0
0

Sommarens utställning på Artipelag har den publikfriande titeln ”Ingen människa är en ö – konstnärliga strandhugg i Stockholms skärgård”. Man har lånat en del av titeln från John Donne och en längre version av citatet som också visas på en av utställningsväggarna lyder: Ingen människa är en ö helt för sig själv, varje människa är ett stycke av en kontinent, en del av helheten [...]. Sen gör man på ingressen på hemsidan en samtida tolkning av temat genom att: ”…med konstens hjälp från slutet av 1800-talet och fram till idag problematisera bilden av skärgården med utgångspunkt i begrepp som klass, kön, identitet”. – Man kan ju tappa intresset för mindre!

Men identitetsdebatten är ju aktuell fast jag personligen har svårt för att låta mig tvingas in i någon statisk kategori som antas styra hela mitt liv från vaggan till graven. Håkan Lindgren har i mitt tycke träffande skrivit om den problematiska identitetspolitiken i en nyligen avslutad debattserie i SvD, här och här. Jag tror de flesta människor vill se lite vidare på sitt liv än att permanent låsas fast i klass, kön, etnicitet, sexuell läggning, bostadsort eller vad det nu kan vara.


Entréhallen Artipelag

Artipelag som ligger några mil söder om Stockholm är en ganska spektakulär konsthall i stort format skapad av Johan Nyrén. Hittills har själva byggnaden med omgivande skärgårdsnatur imponerat mer på mig än utställningarna. Men Artipelag har bara funnits i några år så förhoppningsvis kommer man att få upp farten och verkligen bli i klass med danska Louisiana eller Arken, som väl är de konsthallar man närmast kommer att tänka på som jämförelse.


Torsten Renqvist: Fyra flickor hoppar bakåt från en brygga, 1978

L G Lundberg: Sundet, 2008

Utställningen innehåller nästan bara måleri och det är i mina ögon ett plus att slippa tröttsamma videofilmer och installationer. En del verk finns i naturen utanför konsthallen som Ebba Bohlins jättelika flytande öra och Medeleine Jonsson Gilles ljudverk. Kopplingen till skärgård är förstås tämligen svag bland en del av de mer samtida verken på utställningen. Här har man verkligen jobbat med vida tolkningar, som t ex Ernst Billgrens Möte, som jag sett tidigare på Liljevalchs.


Prins Eugén: Nattmolnet, 1901

Olle Nyman: Utblick övre gården, 1931

Den äldre konsten svarar bättre mot förväntningarna på skärgårdstema och är nog också generellt av högre kvalitet.


Bruno Liljefors: Morgonstämning vid havet, 1896

August Strindberg: Mysingen, 1892

Utställningen är glest hängd, det verkar som om man haft svårt att få ihop verk att hänga. Så kan det kanske vara i början antar jag. Men Artipelag skulle vara en perfekt plats att ställa ut internationella storstjärnor på. Jag skulle gärna se t ex Anselm Kiefer, Gerhard Richter, Miguel Barceló eller liknande visuellt inriktade konstnärer fylla ut de rymliga salarna på Artipelag.

Andra bloggar om , , , , ,

Pompeji på Millesgården

$
0
0

På Millesgården kan man nu uppleva Pompeji nästan på riktigt. Svenska arkeologer har under tio års tid arbetet i ett kvarter i Pompeji och redovisar nu på Millesgården sitt arbete. Utställningen koncentreras kring bankiren och industriidkaren Lucius Caecilius Iucundus hem och lokaler som man har rekonstruerat bl a i en mycket intressant 3D-film och förstås via föremål och informativa texter.


Väggfresk i originalskick till höger och rekonstruerat skick till vänster.

Färgskalan är högt uppdriven i väggmålningar och inredning men aldrig smaklös, dekoren är rytmisk och välavvägd och de figurativa bilderna är uttrycksfulla. Av den romerska bildkonsten finns ju vad jag vet nästan bara väggmåleriet kvar, men man kan ju ana att måleriet på pannå eller annat obeständigt underlag som inte finns bevarat var av hög klass.


Del av väggmålning.

Det särskilt intressanta med just Caecilius Iucundus är att hans arkiv med räkenskaper finns bevarat på 153 vaxtavlor. Det har därigenom varit möjligt att rekonstruera hans affärsverksamhet och en del av hans liv och tillvaro i Pompeji. Jag får intrycket att livet i den antika staden kunde vara synnerligen angenämnt. Det fanns förstås de som hade det mindre förmånligt som slavarna, men slaveriet var lite mer komplicerat än vad man idag föreställer sig. Caecilius Iucundus var själv av slavsläkt. Hans båda första namn Lucius Caecilius har han ärvt av den tidigare ägarfamiljen, tillnamnet Iucundus betyder ”den trevlige”. För en frigiven slav fanns alltså ofta goda möjligheter till ståndscirkulation.

Det blev för min del ett alldeles för kort besök i förhållande till allt det intressanta som fanns att fördjupa sig i, så det finns anledning att återvända till Millesgården. Utställningen öppnade i fredags och håller på ända till maj 2015. Det är en bra utställning förlagd till en perfekt miljö på Millesgården där antikentusiasten Carl Milles egna samlingar på ett bra sätt ramar in Pompejiutställningen.

Andra bloggar om , , , , ,

Lars Lerin på Lars Bohman Gallery

$
0
0

Lers Lerin är otroligt produktiv. Visst kan det gå fort att måla akvarell, men ändå – hur hinner han med? Och detta maniska detaljarbete! Men bilderna på Lars Bohman Gallery under titeln Arkiv har samma spänning som vanligt, lite vemod, en del skräck, döda fåglar och så förstås just arkiv, ett jättearkiv, det som är utställningens huvudnummer. Verket sägs ska spegla vår tids mani att dokumentera, idag förstås mest digitalt. I ett särskilt rum finns också foton från Brasilien, i en del fall akvarellerade.


Lar Lerin: ”Nosferatu” Akvarell 2012, 150×200 cm


Lars Lerin: ”Bibliotek” Akvarell 2012, 100×160 cm

Bilden visar vad jag kan se både exteriör och interiör av en byggnad samtidigt. Naturen tränger in i rummet. Något som jag sett tidigare hos Bo Larsson, t ex i Aska och Näver.


Detaljer av ”Bibliotek”


Svårt att på avstånd se att detta bara är en målning


Huvudverket ”Arkiv” är 24 meter långt (Foto: Lars Bohman Gallery)


Lars Lerin: ”Fönster mot gården” Akvarell 2014, 150×400 cm (detalj)

Lite mer som den vanlige Lars Lerin i den här bilden, fast mer människor.

Man häpnar förstås som vanligt över konstnärens teknik och den exakta känslan för proportioner, ljus, nyanser och detaljer. Allt verkar ha tillkommit med nån slags inre automatik. En del bilder på utställningen som serien ”Neverland” med bilder från ett nöjesfält med en slingrande berg- och dalbana tycker jag är mindre intressanta, kanske mest en övning för att se vad det går att göra av ett sånt motiv?

Andra bloggar om , , , , , ,


Vårsalongen 2015 på Liljevalchs

$
0
0

Årets vårsalong på Liljevalchs håller stilen från senare år med en brokig blandning av måleri, skulptur, objekt och diverse annat. En bra och uppfriskande mix av konstnärliga uttryck således. Trist socialkritik är sparsamt synlig. Bland ett fåtal videos finns en kul tecknad film ”But you are a dog” ordentligt presenterad i en liten biosalong.

Genomsnittsnivån på de inlämnade verken kanske inte håller världsklass men det här är konst som går att se på, mycket finurlighet och hantverk på hög nivå. Jag får närmast intrycket av att detta är en slags nutida folkkonst, ofta lite av gladkonst eller åtminstone på en fullt begriplig abstaktionsnivå. Men idéer och budskap saknas inte, bland annat är miljötemat väl representerat.

Ganska mycket akvarell, en teknik jag gillar speciellt, finns också att se. Några exempel:


Erik Söderholm: ”The Chairs II”

Joakim Engblom: ”Höghus”

Gunilla Ferm: ”Naturens teckenspråk I”

Malin Persson: ”Brännkyrkagatan V”

David Engzell: ”Middagskyssen”

Elisabeth Persson: ”Recycled sfär 2″

David Engzells svartvita bild är framställd med kol på papper. Fint grafiskt uttryck, sånt gillar jag. Elisabeth Perssons svär är tillverkad av bildelar i metall.


Lars Agger: ”Farkost 2″

Lisbeth Funck: ”Black granite 01, 02, 03″

Lars Aggers små modeller av fantasifulla fordon är så fina och så välgjorda. Lisbeth Funcks mjuka kurviga objekt upphängda på väggen är utskurna ur svart granit, ”remsor” om 3×3 cm. Kontrasten mellan form och material är lite magisk.

Se även:
Nils Forsberg i Expressen: Ӏntligen hemma
Bo Madestrands recension i DN
Clemens Poellinger i SvD på förhandstitt: ”Vårsalongen ett smörgåsbord fyllt av detaljer

Andra bloggar om , , , , ,

Håkan Rehnberg på Moderna Museet

$
0
0

Håkan Rehnbergs målningar på Moderna Museet fascinerar mig på något outgrundligt sätt. Det är inte färgen, koloriten utan mer de lite slumpmässiga mönstren som bildas där palettkniven skrapat linjer i färglagren. Målningarna är större än jag förväntat mig och också som oftast mer imponerande i verkligheten än på avbildningar i förhandsreklamen. De är utförda i olja som lagts fläckvis i olika lager på en yta av blästrat plexiglas. Jag upplever de här målningarna som betydligt intressantare än det jag sett tidigare av Rehnberg och även intressantare än utställningens minimalistiska skulpturer av stora aluminiumplåtar som inte säger mig just nånting.

Rehnberg säger i en intervju att han tidigare sysslade med att försöka skapa ett ”teckenlöst” måleri, att försöka lägga på färgen i en enda rörelse, en enda gest. Kanske syftar det på de målningar med skrapteknik som Rehnberg ställt ut tidigare – ungefär som Gerhard Richter ? Rehnberg säger också att han försöker fånga det magiska ögonblick ”då ett kontverk blir ett konstverk”, då en blandning av slump och intentioner ger form åt verket. Jag tycker att det magiska ögonblicket har bevarats väl i de färdiga målningarna.


Håkan Rehnberg


Håkan Rehnberg


Håkan Rehnberg


Håkan Rehnberg, detalj

Andra bloggar om , , , , ,

Emil Nolde – Färgstormar på Waldemarsudde

$
0
0

”Färgstorm” kallades Emil Noldes (1867-1956) måleri av målarkollegan Karl Schmidt-Rottluff i konstnärsgruppen Die Brücke. – ”Färgstormar” är också namnet på utställningen på Waldemarudde. Och visst är det en färgexplosion. Det här är konst som talar till känslan, konst som bygger på fantasi, myter, bibliska berättelser och konstnärens upplevelse av hav, landskap och människor. Som oftast är det lite överväldigande att se bilder från böcker i original, intrycket blir så mycket starkare. Gröna himlar, grönt hår, en illröd djävul med ännu rödare skägg, färgpigmenten verkar vilja tränga ut från bilden och tränga in i åskådarens sinne.


Emil Nolde: ”Vallmo och röda kvällsmoln”

Min favoritbild på utställningen är ”Vallmo med röda kvällsmoln”. Den är utförd i olja men daterad 1943 då Nolde hade yrkesförbud och enbart målade akvarell på japanpapper i smyg för att undvika Gestapos blickar i sitt hus i Nieböll. Jag antar att förlagan är en av dessa akvareller från serien ”Ungemalte bilder”. Efter kriget målade Nolde upp några av akvarellerna i större format i olja.


Emil Nolde: ”Flygtur en tidig morgon”

Emil Nolde: ”Jolanthe Nolde”

Nolde målade ofta fantasifigurer eller bilder av bibliska berättelser, de fria fantasierna tycker jag också är några av de bästa målningarna. Han var också en flitig akvarellist under hela sin karriär och använde skickligt akvarellens slumpmässiga flöde som i porträttet av sin andra hustru Jolanta.


Emil Nolde: ”Fritänkare”.

”Fritänkaren”, figuren i mitten är Nolde själv, till vänster står en beundrare och till höger några kritiker. Nolde menar att han inte låter sig påverkas av vare sig den ena eller andra sorten.


Emil Nolde: ”röd_vallmo”

Helt enastående är trots allt de drygt 1300 små akvareller Nolde målade under sin tid med yrkesförbud 1941-1945. Fantasin flödar, liksom akvarellfärgen och inte minst blomstermotiven gör han levande och uttrycksfulla i sitt måleri. Det ser så enkelt ut, vilket det naturligtvis inte är, men jag tror just en sån självklar enkelhet är ett tecken på bra konst.

Utställningen på Waldemarsudde gjorde ett starkt intryck på mig, den är välordnad och försedd med informativa texter av lagom längd. Utställningen var välbesökt när jag var där och det märks att det här är måleri av ett slag som tilltalar den konstintresserade allmänheten.

Nils Forsbergs recension i Expressen
Ulrika Stahre i Aftonbladet
Ingela Lind i DN

Recensenterna verkar mestadels intressera sig för Noldes förhållande till nazismen, i mindre grad handlar de om själva konstverken, trots att Stahre konstaterar att Noldes konst knappast kan kopplas till ideologiproduktion eller politik. Ja nazism i en rubrik säljer väl bra antar jag, och kanske är det nödvändigt även om det känns lite tröttsamt. Men Ingela Linds analys är djuplodande och klargörande. Fast recensionerna får mig att undra lite över hur kritiker om hundra år kommer att behandla dagens konstnärer som bekänner sig till exempelvis postmodernistisk identitetspolitik eller radikalfeminism av SCUM-typ, då i en framtid när man förhoppningsvis funnit vettigare värderingar?

Andra bloggar om , , , , ,

Romersk bildkonst

$
0
0

Den brittiske konstkritikern Alastair Sooke gjorde för några år sen en dokumentär i tre delar för BBC. Serien handlar om den antika romerska konsten som ofta har ansetts vara osjälvständig, bara en dålig kopia av den grekiska. Sookes hävdar i programmet att den romerska konsten inte alls är underlägsen, den har egna kvaliteter som realism i porträttkonsten, den är innovativ med specifika teman och uttryck och är ofta utförd med förbluffande hantverksskicklighet. Serien har sänts flera gånger i Axess med titeln ”Rom – imperiet och konsten”.

Vid ett besök i Rom nyligen fick jag belägg för den romerska konstens höga kvalitet. På Museo Nazionale Romano i Palazzo Mazzimo alle Terme finns på översta våningen en samling fresker och mosaiker som fick mig att häpna. Vid mitt förra besök på museet för några år sedan facinerades jag mest av Apollonius bronsskulptur ”Boxaren”. Men jag såg förstås också bland annat fresken med trädgårdsmotiv från Livias villa ”Prima Porta” i ett rum troligen använt som matsal triclinium. Men jag måste ha slarvat igenom det mesta övriga på översta våningen vid mitt tidigare besök, för nu blev jag helt hänförd av den otroligt fina bildkonsten i form av fresker och mosaiker. Livia Drusilla (58 fvt – 29 vt) var hustru till Octavianus, sedermera kejsar Augustus. Hon lär ha flyttat permanent till villan vid Prima Porta efter Augustus död år 14.


1

2

3

4
1-4 – Detaljer från freskmålning i Livias villa ”Prima Porta”

Här finns också mängder av bildkonst och dekor från den antika La Villa della Farnesina, bland annat rekonstruerade rumsineriörer i naturlig skala och en utmärkt video med färgsprakande rekonstruktion av hela villan. Det är alltså inte den fina renässansvillan Farnesina som nu står vid Tiberns västra strand utan en ca 1500 år äldre byggnad som låg en aning längre mot flodens strand och så småningom blev översvämmad och försvann i leran.


Interiör från ett ”sovrum” i La Villa della Farnesina

En stark hypotes är att villan tillhört Octavianus/ Augustus ungdomsvän och främste härförare Markus Vipsanius Agrippa (63-12 fvt). Alltså samme Agrippa vars namn finns ingraverat på Pantheon. Bildkonsten i både Livias villa och Villa Farnesina bör alltså härstamma från omkring år 30-20 fvt.


Erotiskt motiv från ”sovrum B” i La Villa della Farnesina


Erotiskt motiv från ”sovrum D” i La Villa della Farnesina

De ganska snälla erotiska motiven är hämtade från väggarna i de två närliggande större sovrummen som man kan misstänka har bebotts av herr och fru Agrippa i La Villa della Farnesina. Agripps tredje hustru var Augustus dotter Julia (Julia Augusti filia 39 fvt – 14 vt). De gifte sig år 21 fvt då Julia var 18 år och Agrippa 25 år äldre. Det bör i varje fall ha varit det paret som bebodde villan vid Tibern.


Väggfält från matsalen ”triclinium” i La Villa della Farnesina


Detalj av dekorfresken i matsalen i La Villa della Farnesina

Tricliniets sydliga belägenhet och den svarta färgen antyder att rummet var avsett att användas vintertid. Arkitekten Vitruvius rekommenderar (1a århundradet vt) svart färg eftersom den gör rummen varmare vid kall väderlek. Färgen som använts bestående av träkol och lim är också motståndskraftig mot sot från eld och oljelampor.


Livia

Augustus

Julia

Agrippa

Jag tycker det är fantastiskt att vi idag kan se hur historiska personer som levde för tvåtusen år sen såg ut. Det är tack vare den romerska smaken för realism i porträttkonsten – till skillnad från grekernas idealiserade bilder.

Det fanns naturligtvis också bildkonst i form av ”tavlor” på pannå eller annat underlag redan på antik tid, men inget av detta måleri är bevarat med undantag av porträttbilder på mumifierade romare som skyddats mot förstörelse i Egyptens torra klimat. Väggfresker och mosaiker visar dock att bildkonst på hög nivå producerades under antik tid i romarriket.


5


6


7

Bild 5, 6 och 7 kommer från ett mausoleum nära Porta Maggiore i Rom tllhörigt T Statilius Taurus familj. Det är detaljer från väggfresker i ganska litet format, bara någon decimeter i höjd. Bataljscenerna är motiv ur legenden om Roms grundande med Aenas och Romulus. Men det finns också gott om idylliska motiv, vardagsliv, djur och natur i bevarade väggmålningar från olika fyndorter.


7


8


(9) Den här charmiga bilden gillar jag. Konstnären har lagt in skuggor för att skapa djup i bilden men har lite problem med perspektivet.


10


11


(12) Det här tycker jag liknar en idyllisk picnic.

Bild 9, 10, 11 och 12 ovan är delar av bildfriser eller liknande i litet format, någon decimeter i höjd, Bild 7 och 8 är i något större format.

Andra bloggar om , , , , ,

Wilhelm von Kröckert (Ernst Billgren) på Galleri Lars Bohman

$
0
0

Ernst Billgren ställer ut på Galleri Lars Bohman med ett nytt namn: Wilhelm von Kröckert. Lite om bakgrunden till namnbytet framgår av en pressrelease.

Annars är Billgrens måleri lätt igenkännligt, trots motivbyte och avsaknad av rävar och annan välbekant Billgrenrekvisita. Jag får intryck av lite barock eller renässans i många av målningarna – landskapsbakgrund, mörka moln, kvinnor i kläder med egendomliga mönster, ett sjunkande hus, skorstenar, fantasifulla kombinationer. Alla målningar är daterade 2015, och man undrar hur han hinner med att få ihop en så stor utställning, det måste gå undan med målandet.

Målningarna har tillkommit utan några förebilder eller skisser. Och de ser verkligen ut att ha flutit ut ur konstnärens huvud direkt på duken, från det ena hörnet till det andra. Lite surrealistiska kombinationer, huvuden eller kroppsdelar som inte får plats på duken. Det är fantasifullt och skickligt måleri och vad jag förstår utan något direkt medvetet idéinnehåll. Precis så skapar man spännande konst tycker jag.


Den trojanska hästen

Det finns faktiskt en liten trähäst i bakgrunden på bilden.


I Kitzbühel

Kan man tro att detta är minne från en skidsemester?


Apostel


Future

Målning på Glas.


Tre minnen, en vän

Ett minne som Billgrens vän Tomas Alfredson berättat och Billgren illustrerat.

Andra bloggar om , , , , ,

Pestum

$
0
0

Pestum (Paestum eller Possidonia) som ligger några mil söder om Salerno i Italien har jag länge velat besöka. Nu blev det av via en gruppresa som visserligen gjorde vistelsen lite begränsad i tid men ändå gav en bekväm tillfart till platsen.

Pestum grundlades omkring 600 fvt som en del av Magna Graecia, alltså den grekiska bosättningen i nuvarande Italien. Det som finns kvar idag är framför allt tre stora tempel från omkring 500-talet fvt. Det finns också spår av senare romerska byggnader, den grekiska agoran gjordes om till ett romerskt forum. Hela platsen som omfattar en rätt stor yta var omgärdad av en mur som till stora delar är bevarad. Det finns också ett intressant museum som innehåller fynd från både den grekiska perioden och den romerska. Mycket sevärt.


Pestum


Heratemplet i Pestum


Poseidontemplet i Pestum


Athenatemplet i Pestum med lämningar från den romerska perioden i förgrunden.

Platsen är lite magisk. Den omfattade en rätt stor yta men templen dominerar platsen på grund av sin storlek. Grönska och frånvaron av alltför stora skaror av turister gjorde att det gick att uppleva lite av platsens själ och att föreställa sig utsikten över havet som låg närmare för 2500 år sen. Templen i Pestum kan mycket väl konkurrera med de jag sett tidigare på Sicilien, både genom sin storlek och genom att de är tämligen välbevarade.


Muren runt Pestum


2500 år gammal stenläggning i Pestum


”Dykaren” – freskmålning från ca 470 fvt ”The Tomb of the Diver” i muséet i Pestum

Andra bloggar om , , , ,

Akvarellsalong 2015 på Edsviks konsthall

$
0
0

Det är verkligen svårt att välja favoriter på årets akvarellsalong på Edsviks konsthall. Av ca 300 anmälda konstnärer har 90 valts ut med 176 verk. Jag tycker det märks att juryn haft mycket att välja på, såvitt jag såg finns inga målningar som ”faller ur ramen” i detta fina sällskap, allt är bra – mer eller mindre, en del rentav strålande.


Christian Koivumaa

Många husbilder och stadslandskap, som detta fina stockholmsmotiv. Det gillar jag.

Några andra favoriter, varav flera konstnärer hängt med från tidigare utställningar.


Ulrika Lindblom “Nests”

Annelie Hallgren


Nils Forsman ”Biblioteksgatan”


Amapola Wiger “Prison”

Susanna Varis “Red rum”


Gisela Beckius ”Clear as chrystal”

Andra bloggar om , , , ,


Eva Lange på Konstakademien

Karin Broos – Still life på Waldemarsudde

$
0
0

Karin Broos utställning på Waldemarsudde ”Still life” visar kvinnor. Bilder av kvinnor med inåtvänd eller fjärrskådande blick. Kvinnor med barn i skog eller skogstjärnar. Kvinnor vid vatten.


Karin Broos: ”Skogsljus 1″, 2013

Är det här naturlyrik, naturmystik? Eller kanske som Therese Bohman skriver i Expressen “Den postkristna kyrkan”. En slags återgång till hednisk tid, att söka tröst och styrka i naturen snarare än i traditionell religion.



Karin Broos: ”Nattens änglar 2″, 2012

Ett annat tema är sjukhusbilder, sjuk kvinna med sköterskor. Allt i samma realistiska stil. Några av sjukhusbilderna i nattligt ljus bryter en aning på ett intressant sätt med den i övrigt realistiska färgskalan.

Utom bilder av kvinnor finns bara den fina bilden av en hund, död eller sovande, samma bild tror jag som visades på Broos utställning på Sven-Harrys 2011.

Andra bloggar om , , , , ,

Olafur Eliasson –”Verklighetsmaskiner” på Moderna Museet

$
0
0

Jag har tidigare bara sett Olafur Eliassons verk på bild, som det jättelika The weather project på Tate Modern 2003 där ljuset verkar spela en huvudroll. Eller stora installationer i offentlig miljö som The New York City Waterfalls, 2008 som väl handlar om vatten. Verklighetsmaskiner på Moderna Museet är den första utställning jag sett av honom. Och här återkommer både ljus och vatten men även luft som tydligen är det tredje av hans arbetsmaterial.

Jag gillar att hans verk är så visuella. Han använder gärna speglar och skapar synvillor.


Olafur Eliasson: ”Beauty”, 1993
Det här verket består av vattendimma eller mycket små droppar som faller ner och belyses med olikfärgat ljus som växlar färg när man rör sig i rummet. Mycket suggestivt.


Olafur Eliasson: ”Your Compound Daylight”, 1998
I postmodern anda betonas de olika perspektiven, som i detta jättelika kalejdoskop.


Olafur Eliasson: ”Seu Corpo Da Obra”, 2011
Ett stort rum med upphängda transparenta plastdukar skapar en labyrint där besökarna bildar rörliga figurer och på så sätt också ingår i verket.


Olafur Eliasson
Det här är en bok som innehåller ett hus, en bostad, eller snarare tomrummet efter husets form skapat av hål i de vita bladen. Undrar hur det har gjorts? Nån slags inverterad 3d-skrivare?


Olafur Eliasson: ”Model Room”, 2003

Utställningen är imponerande och intressant, dessutom är den rejält stor till ytan. Redan före entrén finns en stor monter med mängder av modeller till Eliassons olika projekt, en del senare utförda i full skala, andra inte. Jag undrar hur han har hunnit med alla dessa fint hantverkade skapelser. Men så läser jag i programhäftet att Olafur Eliasson sedan 1995 har en studio i en gammal industribyggnad i Berlin där idag ett 90-tal personer är verksamma. En hel konstindustri!

Andra bloggar om , , , , ,

Chrisopher O’Regan om Nobelbygget och Stockholms stadsbyggande

$
0
0

Det här videoklippet hittade jag på Stockholm skyline, en blogg med fokus på bevarandefrågor. Historikern Christopher O’Regan sammanfattar vad jag misstänker är en majoritet av Stockholmarnas åsikt om stadsbyggandet i staden: ”Stockholm är redan en världsstad” – förstör den inte genom ogenomtänkta spektakulära nybyggen som riskerar att rasera Stockholms själ och förminska upplevelsen av staden i stället för att förhöja den.

Jag skulle väl inte direkt gråta blod om det gamla tullhuset och lagerbyggnaderna på Blasieholmen fick ge plats åt en ny byggnad, Nobelcenter eller något annat, men då måste det bli något bättre än nu. Det liggande förslaget är på tok för stort, materialvalet och utformningen gör att det knappast kommer att smälta in i miljön, snarare avvika och dominera – och det är väl förstås meningen. Men vill vi ha det så? David Chipperfields förslag var säkert inte det sämsta av de inlämnade förslagen som i en del fall nog skulle ha fått Blasieholmen att framstå som ett nytt Gröna Lund. Men huset passar helt enkelt inte in på platsen. För min del skulle jag gärna se det placerat på den idag obebyggda tomten bredvid Wennergren Center. Då skulle vi också slippa den eländiga idrottshall som nu planeras där. Eller varför inte som har föreslagits, placera Nobelcentret i nån förort som behöver livas upp?

Vi har haft alltför många stadsbyggnadskatastrofer i Stockholm. Rivningen av gamla Klara är ett evigt trauma. Jag kan förlika mig med Hötorgsskraporna som står där nu, de är en tidsmarkör som väl numera är arkitekturhistoria. Stockholm Waterfront hoppades jag i det längsta skulle bli ett lyft för området vid Tegelbacken i stället för den bedrövliga gamla postterminalen, men efter att en del lovande förslag presenterats blev det slutligen ett estetiskt fiasko. Det nya hotell Continental, det fantasilösa huset som skymmer Klara kyrka gör verkligen ingen glad.

Varför blir det så ofta fel när något nytt ska byggas i Stockholm? Kanske är det ökad politikerinblandning, eller arkitektens krympta roll i byggprocessen? Eller att arkitektutbildningen numera har förlorat sitt estetiska inslag, när dator i stället för penna har förminskat den estetiska känsligheten?

Andra bloggar om , , , , ,

Klee / Aguéli på Moderna museet

$
0
0

Både Paul Klee och Ivan Aguéli är klart sevärda och intressanta på Moderna Museets samlingsutsällning. Eftersom båda målar i ganska små format ryms hela den gemensamma utställningen i museets nedervåning – och det är nog ett riktigt val att ställa ut dessa bilder i lite intimare lokaler.


Paul Klee, Kairuan, vor dem Thor, 1914 Foto: Moderna Museet


Paul Klee, Före blixten, 1923


Paul Klee, Terrasserad trädgård, 1920


Paul Klee , Halvcirkel med vinklar, 1932

Paul Klee, Ad Marginem, 1930


Ivan Aguéli, Staden bland kullarna (Landskap från Egypten), ca 1895 Foto: Juan Luis Sánchez/Moderna Museet

Ivan Aguéli, Landskap från Loire, 1913

Ivan Aguéli, Landskap från Egypten, 1914

Eftersom jag har svårt att se vad de båda konstnärerna egentligen har gemensamt, utom att båda hade vistats i Afrika, dock utan att någonsin mötas, så skulle jag nog hellre ha sett dem hängda var för sig i stället för som nu blandade. Kanske är det ett sätt att dra större publik att ha mer än ett namn att skylta med? Ungefär som utställningen på MM med Turner, Monet och Twombly. Vad hade egentligen Twombly i sammanhanget att göra?

Nåja, det är ju inte så viktigt så länge som bra konst visas upp och det gör det verkligen på utställningen med Klee och Aguéli – båda är strålande. Jag gillar Aguélis bleka färgskala. Det är som om den starka solen i öknen bländar och förtar färgerna. Kanske en strävan att finna ”tingens själ” en förbindelse mellan ande och materia i linje med Aguélis religiösa mysticism.

Paul Klees bilder ser jag gärna som en utveckling av hans barnteckningar. Det är något omedvetet spontant och lustfyllt över dem. Samtidigt är de naturligtvis ytterst avancerade rent bildmässigt, stora färgfält som flygbilder över ett landskap eller bilder uppbyggda av mångfärgade prickar, det tycker jag påminner om aboriginernas konst. För att inte tala om de enkla blyertsteckningarna. Fina saker!

Andra bloggar om , , , , ,

Viewing all 116 articles
Browse latest View live